Hoyzer Boyz presenterar stolt det andra avsnittet i Taktikerns artikelserie om hur man drillar sitt lag i grusstrategi. Denna gång lyfter han fram ett revolutionerande verktyg för att bryta dödlägen och manövrera ut motståndarlaget.

I den första delen av denna serie tog jag upp vägen till säkra segrar. Det jag beskrev var en uppställning som ska finnas i varje korpspelares ryggmärg. Från knatte till oldboy, från motionär till elit, från mittback till ytterback. Då de seriösa lagen ser till att bemästra denna taktik riskerar matcherna bli något av ett ställningskrig i mitten av planen. Inget fel med det. Men om man vill bryta dödläget finns det en ocean av möjligheter att ösa ur.

Framöver kommer jag att dela med mig av drygt trettio års teori och praktik vad gäller att utmanövrera motståndarna på en nykrattad grusmatta. Detta är verktyg som bara bör plockas som ess ur rockärmen då behovet finns, inte något system man vinner en hel serie på. Och jag vill påpeka att en bra och en dålig taktiker ofta har samma verktygslåda. Skillnaden kan metaforiskt beskrivas med att en dålig taktiker plockar fram en fogsvans när han ska spika upp en väggbonad.

Volleyboll-uppställningen
Den moderna idrotten handlar inte bara om att vinna; ibland är det viktigare att förnedra motståndarna. Och nu ska jag prata om en förnedrande taktik. Förnedring kan ske på många olika sätt, men om man vill undvika röda kort och ambulanser blir möjligheterna betydligt färre. Volleyboll-uppställningen är en de kvarvarande möjligheterna. Den bygger på ett i förväg bestämt rotationssystem.

Traditionell volleyboll-uppställning (se Figur 2a) bygger på att spelarna vid varje spelavbrott roterar ett steg medsols och på så vis distraherar motståndarna i sitt positionsspel så till den grad att misstagen ökar logaritmiskt. Om motståndarna börjar läsa av rotationerna kan man återbringa förvirringen genom att var tredje gång rotera motsols. Det finns även exempel på lag som roterar under pågående spel, exempelvis efter varje passning. Dessa lag kan verka oorganiserade för det otränade ögat. Men för oss professionella taktiker är detta beviset för att fotboll verkligen är ”den vackra sporten”.

Jag har exemplifierat ett sådant anfall där endast två spelare är inblandade från backlinje fram till mål (se Figur 2b). Backen (1) passar bollen på en felvänd anfallare (3) som passar tillbaka bollen till (1), nu som yttermittfältare. (1) tar emot bollen, tittar upp och slår en sidledscross till (3), nu även han ytter. (3) slår en djupledspassning på framförvarande forward (1) som med ett behärskat och distinkt skott kan lägga in bollen i bortre delen av målet. (1) roterar sedan till sin nya högerytterplats där han kan ta emot firande medspelare. Närmare lambada-fotboll än såhär kommer man inte med undertecknad vid sidlinjen.

Denna spelmodell passar inte alla lag. Det kräver spelare med känsla för riktning, som kan spela habilt på de flesta positioner och inte minst: spelare som mentalt klarar att vara en del av ett rotationssystem. Det vill säga spelare av typen mittback.

En bra övning för detta spel är en variant av kvadraten utan jagande spelare. Bollen passas runt i cirkeln medsols, från fot till fot (se Figur 2c).

Efter tjugo varv bryter man, låter bollen ligga stilla och låter cirkeln av spelare rotera runt bollen i tjugo varv medsols (se Figur 2d).

Passa sedan bollen runt i cirkeln motsols (se Figur 2e), fot till fot tjugo varv för att avsluta med att låta bollen ligga stilla och låta cirkeln av spelare rotera runt bollen tjugo varv motsols (se Figur 2f).

Kör övningen ett tiotal gånger före och efter smålagsspel enligt volleyboll-uppställningen. Det om något ger resultat, framgångar och anledningar att fira med någon, av Dietisten rekommenderad, munsbit och dryck.

Så dagens visdomsord:
Om laget vinner är det Taktikerns förtjänst. Om laget förlorar har de inte lyssnat på Taktikern.

I nästa del kommer jag att ta upp spelartyper.