Orättvisans ansikte: FC Stolpskott – Hoyzer Boyz 2-2

Mörkret låg tungt över Långbro, planen var i vanlig ordning gravt vattenskadad, kylan var påtaglig och domaren sprätte olycksbådande omkring i sin rhododendrongröna tröja. Förutsättningarna inför matchen var med andra ord lika deprimerande som när Svensk Filmindustri bjuder upp till juldagspremiär, och med tanke på Hoyzers absurt decimerade trupp var det med en inte helt behaglig känsla magtrakten jag betraktade hur domaren blåste igång åbäket till match.

Hoyzer ställde upp ett lag som saknade ett flertal tongivande spelare. I backlinjen saknades den hårda och orättvisa Daniel Sannum, den hårdskjutande och vackra Jonny Wiederholm, samt den nyblivna fadern Kristoffer Kearsley. Mittfältet saknade den irrationella Zeta Enochsson, den rationella Robert Bäckström samt Jon Nilsson, den hoyzerska motsvarigheten till Dirk Kuyt. I anfallet saknades den spektakulära, effektiva och bildsköna Ola Wiklander. Till denna sköra skara kan även den långa rad långtidsskadade namn läggas till.

Långbro bjöd på optimala förutsättningar för blindfotboll

Hoyzer Boyz tvingades att flytta ner mittfältsdynamon Björnar Berger till backen, där han fick sällskap av Per Levin och Stefan ”Kulan” Kullman, som gjorde sin debut som utespelare i Gamens tecken. Som kantspelare testades junioren och yngre brodern Jakob Malm. Anfallet sköttes i ensamt majestät av den äldre brodern Jocke Malm.

Redan någon minut efter avspark hade de bruna positionerat sig och bollen på motståndarnas planhalva, där de stannade större delen av matchen. Ett relativt konstruktivt spel med många spelare som var involverade i, de ofta långa, anfallen. Emil Bertz styrde på ett tillfredsställande vis från sin position på planens mitt. Bröderna Malm hittade varann och sprang i luckor. Carlis Fridlund borde kanske ha förvaltat den fina pass han blev serverad av Jocke på ett bättre vis, men underlaget ville annorlunda.

Emil fick trots bra spel inte användning för sin inövade målgest

Kort och gott släppte min oro ganska omgående efter matchstart. Tyvärr gjorde den sig påmind med förnyad kraft drygt tio minuter in i matchen då det stod klart att domaren hade tröttnat på den statistroll han blivit tilldelad och accepterat de senaste matcherna. Mycket olustiga reminiscenser från en svunnen vår där ett frustande Hoyzer slåss mot två undermänskliga motståndare varje match. Domaren och motståndarlaget. I nämnd ordning. Insparkar går emot oss. Felaktiga frisparkar utdöms lika frikostigt som en reseledare på Cypern bjuder blonda svenska flickor på sprit. Fast i motsatt syfte.

Några minuter innan halvtidsvilan tvingades Nicklas Josefsson vittja nätet efter att ha släppt in ett av de mest oturliga mål jag haft oturen att bevittna. Nu i retrospektiv känns det mest som en märklig och obehaglig feberdröm. FC Stolpskott ”anföll” i vanlig ordning genom en lycka-till-boll slagen från mittplan med oklart ämnad destination. Förmodligen förstökte de nå deras Robert Prytz-liknande forward som större delen av matchen uppgivet tultade omkring på topp omgiven av Stefan Kullman.

Bollen nådde självklart inte fram till anfallaren, men väl till den mindre sjö som en ovänlig moder natur skapat framför det hoyzerska målet. Väl där väljer bollen inte att, som brukligt, hastigt stanna upp i det decimeterdjupa vattnet – utan tar förnyad fart och skjuts som en våt och ond projektiv mellan benen på den olycksaliga keepern. Ett fullständigt osannolikt mål.

Andra halvlek fortsätter i samma anda. Hoyzer attackerar på bred front. FC Stolpskott slår bort och försöker ta tillvara på de paniska rensningar som under matchen blivit deras signum. Jocke träffar ribban. Domaren blåser argt i pipan. Jag misströstar. FC Stolpskott gör ytterligare ett mål.

Denna gång på en indirekt frispark som tydligen touchar någonting levande och styrs in bakom en rasande målvakt. Utan något fog protesteras det vilt från sidlinjen, men då de spelare som befann sig nära nog för att faktiskt kunna urskilja någon som helst typ av konturer inte briserar av ilska vid måltillfället antar jag att det faktiskt var ett korrekt dömt mål.
Debut för Kulan som back

Nu inleds en furiös upphämtningsjakt från Hoyzers sida. Totalfotboll med gyllende kanter som endast störs av viss oskärpa i avslutningsmomenten. Det dröjer dock inte särskilt länge innan den yngre bror Malm lyckas trycka in bollen i maskorna från trängt läge efter en mindre soloraid i straffområdet. Ett vackert och omåttligt viktigt mål.

Jakten på ett kvitteringsmål intensifieras ytterligare i takt med att tiden rinner ut. Domaren jobbar omkring och myser vid tanken på hur han bidrar till ytterligare förlorade hoyzerpoäng. Han är en allsmäktig och felaktigt inställd våg. När utjämningen känns hotfullt nära väljer han att visa ut Micke Wiman på ytterst tveksamma grunder

”Han TÄNKTE fälla motståndaren.” Vadå TÄNKTE!? Dömer du mål för att jag TÄNKTE skjuta in bollen, men inte ens träffar kortsidan? Va!? Minns du hur du visade ut Per Levin när han skulle trycka in bollen från fritt läge, missade bollen och träffade motståndarbenet? Tror du han TÄNKTE fälla motståndaren istället för att enkelt försegla vinsten? Va? Konsekvens är en dygd. En dygd du borde försöka närma dig itället för att ta avstånd till, min kära lilla orättsskipare.

Det visar sig emellertid att motståndarna inte har kompetens nog att utnyttja det numerära övertaget och pressa tillbaka Hoyzer, och den ytterst rättvisa utjämningen kommer ganska omgående genom kapten Fridlund som lyckas pressa in en boll från nära håll. Obeskrivligt skönt.

Matchen blåses av relativt strax efter målet. Resultatet, 2-2, är näst intill en katastrof med tanke på hur matchen gestaltade sig och hur viktigt det var med tre poäng. Tack och lov gjorde Fiume Lago sitt jobb och besegrade dåvarande serieettan Countryside Alliance med 3-1, vilket åter förde upp de bruna asätarna till sin välförtjänta topplacering.