Den långa vägen tillbaks: Del 8

Söndagen den 28 februari 2010 är olyckan framme för Hoyzer Boyz lagkapten Carlis Fridlund. I en inomhusmatch med mixlaget vrider han sönder knäet. Detta är hans egen berättelse om den långa vägen tillbaks till korpfotbollens älskade grus. I del åtta nalkas det äntligen comeback, ett drygt år sedan senaste matchen med Svarta Gamens lag.

Snart är det dags! Serien startar om efter uppehållet och om inte allt går mig emot blir det comeback i matchsammanhang efter ett drygt års väntan. Dock vill jag reservera mig en smula. Formen är allt annat än bra, matchtempot obefintligt och i nuet har jag inte ens träningsnärvaro nog att konkurrera om en plats i truppen. Detta efter att ha trampat snett på en fotbollsträning. Med ett helt annat sällskap än Hoyzer(!) Men innan alla ropar ”AVGÅ!” vill jag förklara mig och på samma gång blicka bakåt över säsongen som gått för mitt kära Hoyzer Boyz.

Det är en märklig känsla att stå vid sidan av en grusplan när ens eget lag spelar. Nervositeten och maktlösheten segrar alltid trots att man försöker agera coach, peppa spelarna och klura på sätt att störa motståndarna eller lösa ett strukturellt problem i det egna laget. Jag kommer aldrig att bli en coach eller tränare. Visst har jag skaplig blick för linjerna i spelet men har problem att få den tillbörliga distansen i stundens hetta. Mer utav en supporter med alldeles för många goda råd och svåra besserwissertendenser.

Hellre matchtröja än kostym för Fridlund

Säsongen har dock över lag gått riktigt bra. Det har varit fantastiskt kul att se lagkamraterna från sidlinjen när allt har stämt. Naturligtvis plågsamt när det gått laget emot, inte minst då vi tappade onödigt mot seriesuveränerna Åsen FF, tillika säsongens enda förlust. Men generellt har det sett bra ut, så till den grad att jag börjat ifrågasätta vad jag själv ska kunna tillföra laget då jag väl är tillbaks. Det säger sig självt att jag varit byggt upp en nästan löjlig buffert av motivation under den långa rehabperioden. Allt för att komma i form, få igång motorik, tajming och spelförståelse.

Då jag väl fick klartecken för träning och spelsituationer med boll var jag förvisso taggad till tusen. Inte helt oväntat har jag tappat enormt mycket av allt (eller det lilla, beroende på hur man ser det) fotbollskunnande jag besitter. Det tar tid att hitta fötterna efter att ha gått på kryckor, bara kört muskler och stretching, knappt tittat åt en boll mer än då något av favoritlagen spelat. Samtidigt är dygden att skynda långsamt. Jag har haft oerhörd tur med att slippa tyngre bakslag och en ny korsbandsskada skulle vara förödande. Men det har fortsatt att gå bra och för varje träning har jag tordats lite mer.

Jag vet inte om Hoyzer Boyz andraplacering inför sommaruppehållet bidragit till lite av en slapphetens mättnad inom laget, eller om det bara är så att vi blir äldre, tråkigare, föräldrar, semesterresande, jobbslavar, upptagna och får svårare att avsätta tid till fotboll. Förutom en trogen klick har sommarträningarna varit ganska dåligt bemannade. Nog för att det var optimistiskt med tre träningar i veckan, men de senaste veckorna har träningar t o m ställts in pga taskig närvaro. Trist för laget och oss som vill träna, framför allt oss som behöver träna! Därför valde jag att vänstra med valda delar av LP United, trampade så in i helvetes snett (utan att vara klok nog att kliva av), vilket resulterade i klumpfot och tre veckors vila. Förlåt mig, jag ska inte göra om det!

Under den tiden hade dock några snillen i lagledningen kommit med den perfekta hoyzerska träningsmotivationen. Ett gäng överblivna flak öl-sportdyck från fjolårets Hoyzer Cup medverkar som muta för de som kommer på träningarna. Personligen behöver jag inte den formen av övertalning för att träna med Söders koolaste korplag (enligt lokaltidningen Södermalmsnytt), men älskar tilltaget som med Hoyzermått mätt är ett snedsteg helt i rätt riktning inför omstarten av serien. Och om ölen väl står där vid sidlinjen och ser god och ljummen ut är jag knappast den som är den att tacka nej!

Åter i laget, åter på Johannesdals grus – en känslosam återförening

Därför var naturligtvis besvikelsen stor när löftet om träningsdryck inte införlivades då jag klev på gruset igen. Inte för att jag var värd det heller. Vår träningsmatch mot onsdagens motståndare Åsen slutade med att det nykompilerade Hoyzerlaget gick in i väggen, slutade springa och blev utspelade. Klubbens nye coach Michelle Edgren konstaterade att vi ska lägga mer vikt på fysiken de nästkommande träningarna. Så nu sitter jag istället med en fyra dagars träningsvärk och känner att formen ändå inte lär infinna sig i tid till omstarten. Tyvärr gäller det nog hela laget, även om lördagens internmatch var visade på betydligt bättre insatser från samtliga spelare än tidigare träningar under sommaren. Kollektivet tycks således vara på rätt väg, otränade eller ej. Ikväll är sista chansen att vässa formen inför derbyt och från att ha varit tveksam till start känner jag mig tämligen säker på att göra comeback nu på onsdag.

Det är svårt att beskriva känslan efter en såpass lång frånvaro. På sätt och vis känns det helt lugnt – jag har ju spelat och tränat fotboll en hel del de senaste månaderna, även om jag inte riktigt kunnat gå för fullt förrän helt nyligen. Å andra sidan vet jag att jag kommer stå där övertänd, nervös, känslomässigt labil och undra vad fan jag ska ta mig till då bollen hamnar vid mina fötter. Förhoppningsvis lossnar nervknutarna. Det kommer i vilket fall att vara känslosamt att dra på sig kaptensbindeln för första gången på över ett år, kliva in på plan i full spelarmundering, att spela en riktig match med laget i mitt hjärta. Förhoppningsvis blir det en ok insats från mitt håll, en gedigen sådan från Hoyzer, segeröl och fortsatt dramatik om seriesegern i höst.

Läs också del 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7 i artikelserien