Nerver nära att grusa Hoyzers guldfirande

Ett drygt dygn efter säsongens sista match är det fortfarande svårt att sålla bland alla intryck och förstå. Hoyzer Boyz gjorde varken mer eller mindre än exakt vad som krävdes. Det var fullt inbördeskrig i Hoyzernerverna in på stopptid och det är fortfarande som att man får nypa sig i armen för att inse faktum: det är klart! Segern är vår! Redaktionen sållar sig till hyllningskören och gratulerar laget till en bragdsäsong utan dess like.


Euforin var total när väl vetskapen om att Hoyzer Boyz faktiskt tagit sin andra serieseger väl överskuggade en kanske inte helgjuten insats i sista omgången. Lättnad, var nog det första som sköljde över spelarna då man spelat av 40 mållösa och mycket nervösa minuter i säsongsavslutningen. ”Visst vinner vi ändå?” hördes veteranen Micke Ek fråga lagkamraterna direkt efter slutsignal.

Det vart en match där ett spelmässigt överlägset Hoyzer aldrig lyckades få in ett förlösande ledningsmål, utan nästintill gav de många tillresta fansen hjärtstillestånd varje gång motståndarna tilläts komma nära Hoyzerburen. Marginalerna var knappast med Hoyzer, så med den logiken hade lika gärna en snedstuds eller styrning kunnat rinna in i det egna målet och berövat Svarta Gamens lag på den poäng som krävdes för att säkra guldet på egen hand.

Det märktes redan vid matchstart att mycket stod på spel och nerverna stundtals hängde utanför Hoyzers gula matchtröjor. Vi har visserligen vant oss vid att Svarta Gamens förkämpar behöver lite tid på sig i början av matcherna för att hitta rätt och få känna lite på bollen. Men man har märkligt svårt att slå ett par passningar på raken till rätt adressat, kommunicerar dåligt, springer in i varandras ytor och verkar helt ha glömt av hur man vill spela.

Vorsprung durch Technik låg inför matchen sist i tabellen, men har visat på en imponerande formkurva och kunde vid seger rädda kontraktet. De spelar enkelt men effektivt mot ett inledningsvis passivt Hoyzerförsvar, lyfter långbollar och djupledslöper på nickskarvar. Lyckligtvis för Hoyzer blir det aldrig särskilt farligt och allt som tiden går börjar såväl defensiv som offensiv hitta positionerna och vilket mynnar ut i ett alltmer tydligt spelövertag.

Dock är det fortsatt tempofattigt. Bolltransporterna tar lååång tid och motståndarna hinner allt som oftast samla sig i en handbollsmur kring eget straffområde. När Hoyzer väl kommer igenom med fart är de avgörande passningarna av undermålig kvalitet. Vid ett par tillfällen bjuder man dock på fina kombinationsspel, inte minst när Micke Ek nås av en elegant passning från Klas Jonsson, men avslutet går både över och utanför mål.

Då säsongens sista halvlek tar vid fortsätter Hoyzer Boyz att föra spelet medan motståndarna satsar på långbollar och kontringar. Den stora Hoyzerklacken väntar på ett välförtjänt ledningsmål, men Hoyzer har förtvivlat svårt att utnyttja sina lägen, slår hellre en extra passning eller drar med sig bollen i sidled istället för att ta avslut. Publiken lever sig med i takt med alkoholintaget och att matchen går över i någon sorts hawaiispel där Hoyzer anfaller genom mittfältet, för att omgående få emot sig en snabb, lång kontringsboll då man tappar initiativet.

Domaren låter matchen fortgå utan avbrott trots att en falang inom Hoyzerklacken tänder bengaler vid sidlinjen. De gultröjade har ett bollinnehav på säkert 70%, men Vorsprung durch Technik är inte alls ofarliga, går för seger och ligger kvar med minst två spelare högt i banan för att utnyttja dessa kvicka omställningar. Och de kommer titt som tätt, men Hoyzers försvarslinje med keepern Johan Javelius i ryggen lyckas med mycket möda och stort besvär avvärja de svårbedömda ballongbollarna som blir extra knepiga att tajma med Hökarängens platta konstljus i ögonen.

Hoyzer skapar chans på chans, men en storspelande motståndarmålvakt kan med tur och skicklighet avvärja mer eller mindre osannolika lägen, samtidigt som Hoyzer slarvar bort flera chanser som normalt sitter. Tiden lider och kanske börjar en oroväckande tanke skava i hoyzerska bakhuvuden: ”tänk om vi sumpar detta?” och det ser börjar se nervöst ut liksom i matchens inledning, med många märkliga felslut som konsekvens.

Ett missförstånd mellan mittfält, back och Johan i målet bjuder motståndarna på sin enda riktigt heta chans i matchen, ett friläge där en tvekande Hoyzermålvakt borde varit etta på bollen som istället snappas upp av motståndarstrikern. Denne avslutar dock tamt rakt på Johan, som istället åter kan vända spelet. Slutminuterna är dramatiska. Vorsprung durch Technik lyfter allt inklusive målvakt för att få press mot Hoyzermålet, men det blir inte farligare än ett illa utnyttjat frisparksläge.

Hoyzer Boyz å sin sida säkrar hemåt, fortsätter skapa lägen, men tycks drabbas av nervdaller när man kommer in i motståndarnas straffområde. Stundtals spelar man hockey-powerplay på offensiv planhalva, men har fortsatt svårt att komma till skott. Och då de kommer hamnar de oftast en bra bit utanför målramen. Om målsumpande varit en sport hade Hoyzer varit världsmästare just denna vibrerande höstafton.

När rättskiparen Jalil, som redan innan matchen tackat lagen med ett fint litet tal, blåser av kan man urskilja två huvudsakliga reaktioner i Hoyzerlägret: glädje och lättnad. Det här var en guldchans man bara inte fick slarva bort och de som var med 2008 då man senast tog hem serien vet att det ofta går troll i bollen när man sätts i ett sådant läge. Då drabbades man av guldfrossa, fick ingenting att stämma och åkte på den säsongens största förlust i sista omgången.

Denna gång kunde man, utan att spela sitt bästa spel, knipa guldet för egen maskin utan att lägga det i händerna på andra lag. Man må ha stått för säsongens andra nolla i målprotokollet, men det oavgjorda resultatet var trots allt en seger, även om det tog en stund för vissa spelare att förlika sig med tanken. Det stora guldvrålet utbryter dock när man möter sina supportrar vid långsidan. Vågen, segerdans och sång. Hoyzer Bier i mängder och vallfärd till stamhaket Mickel Räv, där segerfirandet nådde nya höjder, hybrisen svallade i såväl blodådror som dryckesglas.
Det här var matchen då man gjorde exakt vad som krävdes, utan garnityr eller bling-bling. Men triumfen är uppbyggd över hela säsongen och att man för en gångs skull, inte minst i de direkt avgörande sexpoängsmatcherna som föregick torsdagens serieavslutning, inte vikt ner sig och alltid studsat upp när motgångens fula plyte grinat en i ansiktet.

Spelet har i sina bästa stunder varit briljant, men lika ofta krampaktigt och förvirrat. Men inställning och kampvilja har denna säsong givit många sköna poäng i jämna matcher också då lagmaskinen hostat och hackat. Sedan går det inte att bortse ifrån att en nyckelspelare som Klas ”Frälsarn” Jonsson gjort sin bästa säsong i Hoyzer, slagit alla sina målrekord och ofta varit tungan på vågen, visat vägen och ofta legat bakom avgöranden i de tajta tillställningarna. Men många andra har också tagit steg framåt i sin utveckling, samtidigt som nyförvärven omedelbart kommit in och tillfört engagemang och kvalitet. Främst är det således en lagseger, en seger för den hoyzerska modellen och en seger för kärleken till grusfotbollen.

2012 blir med detta Hoyzer Boyz mest framgångsrika år genom tiderna, då man tog hem dubbeln, dvs både cupen och serien. Därmed fördubblade man också de sportsliga titlar man tidigare haft stående i pokalskåpet med seriesegern 2008 och cupguldet 2010. Inte så jävla pissig utveckling för ett lag som 2005 började som ett strykgäng i Korpens bottenskikt och alltid månat om att bygga kring en stomme av trogna spelare utifrån engagemang och vilja snarare än sportslig skicklighet. Man är alltid stolt över att vara en Hoyzer, men efter en suverän sportslig prestation som denna har man extra anledning att sträcka på gamnacken!