Exil-Hoyzer otippad poängkung

Den forne Hoyzerkaptenen Carlis Fridlund lämnade krisklubben mitt under pågående säsong för spel i Kanada och det nystartade Ottawalaget Real Ale Madrid. Efter en tuff start tog laget i veckan sin första poäng och Fridlund är, trots mestadels spel i försvaret, ensam ledare i den interna poängligan. Hoyzernytt fick en intervju med utlandsproffset.

Hallå! Hur leker livet i den kanadensiska huvudstaden?
Jo tack, bra. Det är mycket nytt att ta in, men samtidigt är det en rätt så liten stad så man acklimatiserar sig relativt fort. Det är väl som med alla ställen; det finns saker man tycker är toppen och annat man stör sig som fan på. Men vi bor jättefint i ett väldigt blandat område nära Chinatown.

Du tillägnades i din frånvaro utnämningen Årets Schettino på Hoyzergalan 2013, efter Costa Concordias kapten Francesco Schettino. Du vet han som ”ramlade” i en livbåt och lämnade det sjunkande skeppet med personal och passagerare åt sitt öde. Kommentar?
Jag blev glad och stolt över utnämnandet, även om jag var tvungen att googla vad en Schettino var för något. Dels för att mina gamla lagkamrater fortfarande minns mig och mina labila insatser för klubben, dels för att vi i Hoyzer alltid närt en fascination för dubiösa antihjältar.

Ditt beslut att lämna Hoyzer Boyz mitt under säsong har ju kritiserats, i synnerhet eftersom laget kämpade för sin existens och till sist också slutade på nedflyttningsplats. Kan du berätta om turerna kring flytten?
Så som det nu blev kändes det väldigt olustigt, då min avskedsmatch blev ett av lagets sportsliga lågvattenmärken under mina åtta år i klubben. Hade vi vunnit då eller åtminstone stått för en skaplig insats hade jag inte känt mig lika mycket som en svikare. Men allt gick ganska snabbt i slutskedet innan transferfönstret stängde, även om möjligheten till en Kanadaflytt kom upp redan i slutet av fjolårssäsongen. Jag kände att det här kanske var enda chansen att på ålderns fotbollshöst testa lyckan som utlandsproffs och tjäna ihop lite pengar till pensionen innan jag lägger grusskorna på hyllan. Jag hoppas klubbben också fick en slant, eller att de i alla fall inte behövde betala för att bli av med mig.

Apropå grusskor – det har kommit fram att du spelar på plastgräs, vilket du alltid varit en högljudd motståndare till. Förklara dig!
Ja, det är faktiskt inte bättre. Eftersom man spelar inomhus i gigantiska tältkupoler hela året utom på sommaren hade jag som krav att få slippa plastgräs och Carlton University har vad de kallar ”artificial asphalt” dvs konstgrus på sina inomhusplaner. Men efter kontraktsstrul blev det att välja mellan att avstå fotboll helt eller spela på en plastmatta. Men det smärtar förstås i själ och hjärta, såväl som i anklar och knän efter varje match.

Hur skiljer sig annars fotbollen i Kanada från korpfotbollen i Sverige?
Ja, de säger ju ”soccer” här, vilket är rätt så irriterande. Men fotbollen, det som resten av världen kallar spelet, växer i popularitet och är tydligen numera den sport som har flest registrerade spelare i Nordamerika. Sedan finns det en uppsjö olika ligor man kan spela i, inte olika korpdivisioner som hemma. Den transatlantiska sjumannafotbollen skiljer sig vidare på samma vis som hockeyn, med mindre planer och dessutom mindre mål och pyttesmå straffområden. Sen dribblas det för mycket för min smak, men det har nog att göra med att glidtacklingar och tufft spel inte är tillåtna, så man tillåts inte trycka till de som vill stajla.

Gillar du inte dribblingar?
Nja. Jo, men ofta blir det på bekostnad av passningsspelet och bra kombinationer. Jag blir tokig på spelare som dribblar i sidled och sen inte släpper bollen, eller som föredrar ett svårt nummer framför en enkel pass till någon som har en bra yta. Ibland får jag nästan lust att sparka ner mina medspelare när de kladdar för mycket med bollen. Sån fotbollsmasturbation kan man hålla på med på egen hand.

Du har ju klivit fram som poängkung i din nya klubb, trots att du inte direkt är känd som en poängspelare. Vad har hänt?
Nu är det inte så mycket att skryta med då vi har varit dåliga på att skapa chanser och göra mål i inledningen av säsongen och inte har några utpräglade strikers i laget. Men det är klart att man även som back kommer med mer i det offensiva spelet på de här kompakta planerna. Det ger uppenbarligen bra utdelning att halvskjuta inlägg på mål, lite mer som i hockey. Är det lite trafik framför kassen blir det ofta farligt och med lite tur mål.

Hur har det då gått för er resultatmässigt då?
Ganska motigt. Vi förlorade fyra raka matcher innan vi hämtade upp dubbla underlägen i senaste matchen och tog första poängen. Men Real Ale Madrid är ett helt nystartat mixlag, där vi inte ens hunnit träffas innan vi spelade första matchen. De lag vi har mött har å andra sidan hållit på ett tag vilket ju märks på att de är bättre samspelta. Vi saknar en fast målvakt och roterar på den positionen, vilket inte är helt lyckat. Vi bjuder så att säga på många billiga mål. Sedan är jag förstås bortskämd med lagsammanhållningen och aktiviteterna utanför planen från mina år i Hoyzer. Men det är lätt att glömma att det var såhär i början också i Hoyzer Boyz. Det krävs att man engagerar sig för att det ska bli nåt mer än bara matchspel och sen hejdå vi ses nästa match. Men det finns hopp om kanadickerna och förbundet är stolta över att anse sig vara en riktig ”beer league”.

När vi ändå talar om Hoyzer. Blir det någon comeback i Svarta Gamens lag?
Det låter säkert som en kliché , och det är en kliché, men jag önskar självklart att få avsluta karriären i mitt hjärtas klubb. Jag har följt Hoyzer Boyz med nästan ohälsosamt engagemang och hade hoppats att laget skulle få nån sorts nytändning och vända den dåliga trend som jag själv var högst delaktig i. Men om jag är välkommen vill jag inget hellre än att spela upp Hoyzer där vi hör hemma, om vi nu hör hemma i en högre division än femman. Att bli stjärna i Real Ale har inte direkt varit ohälsosamt för hybrisen!