Exilhoyzern: ”Ni är min familj”

Jacob Zocherman är en av flera tongivande spelare som lämnat Hoyzer Boyz sedan laget vann dubbeln 2012. Han är också en av dem man gärna vill se göra comeback för att stärka Svarta Gamens lag då klubben firar tioårsjubileum nästa år.

Hoyzer Boyz har ett par tunga säsonger bakom sig, där huvudfokuset hamnat på att rädda kontraktet snarare än att tävla om topplaceringarna. Inte heller lyckades laget försvara sitt dubbla cupguld i somras. Efter serie- och cupsegern 2012 var Hoyzers stjärnspelare plötsligt högvilt för allsköns utlandsligor och kapitalstarka inhemska plastlag vilket har lett till att klubben sedan dess har åderlåtits på centrala spelare ur samtliga lagdelar, samtidig klubben saknat resurser att kompensera för dessa jobsposter.

Bland de som försvann först var Jacob Zocherman, som sedan dess flyttat runt en del på den afrikanska kontinenten. Men klubbledningen har kontinuerligt varit i kontakt med Zocherman och nu finns åter förhoppningar om att värva hem den outtröttlige mittfältsmotorn. Hoyzernytt fick en kort pratstund med den påtänkta drömvärvningen.

Hej Jacob! När kommer du hem till Hoyzer?
– Hej. Begreppet hem är lite oklart för tillfället. Jag bor lite överallt och ingenstans, har jag insett. Men oavsett är Holzer en fast punkt i tillvaron. Oavsett om jag är fysiskt närvarande eller ej så är jag mentalt där.

Kan du berätta lite om vad du har gjort sedan senast du spelade i Hoyzer?
– Sedan jag spelade sist mer kontinuerligt så har jag bott i Senegal och nu senaste året i Sydsudan. Jobbet som journalist är lite oförutsägbart med tanke på att det beror på vad som händer runt om i världen. Men Hoyzer har promotats på flera platser och jag funderar på att starta ett farmarlag  till det riktiga laget någonstans.

Vilka möjligheter har du haft att följa Hoyzers framgångar och motgångar på distans?
– Framgångarna har jag inte följt då de försvann sen jag lämnade. Men jag läser matchreferat slaviskt, oavsett om jag sitter på ett hotellrum eller ligger i ett lerigt tält. Det är en balans när samvaron i ett krigshärjat land har rasat ihop. Då är det skönt att läsa om saker som är viktiga, men som inte är liv eller död.

Har du kunnat träna nånting, eller konserverat formen på annat vis?
– Formen är intakt. Jag har spelat en hel del. Dock inte fotboll utan volleyboll. Sen har jag sprungit mycket. Och känslan är som kunskapen att köra bil. När den väl infunnit sig så finns den där.

Du är efterlängtad av både medspelare och supporters, likväl som fruktad av motspelare. Vad kan du hälsa dem?
– Jag kan säga att en comeback är i görningen, men lite oklart när. Så till supportrarna vill jag bara säga att de ska hålla ut och inte glömma av mitt namn. Motspelare? Ja de kan njuta en stund av min frånvaro och slicka sina sår, för när jag är tillbaka är deras goda tider ett minne blott. Sen till Mina medspelare: Ni är min familj, på men även utanför planen. Så om vi inte ses på plan så ses vi utanför i januari när jag är på snabbvisit i den svenska huvudstaden!