Hoyzer Boyz seriepremiär spelades visserligen på en tisdag, det kan ingen ta ifrån dem. Men ändå kändes det som i filmen från 1993. Det var långt ifrån dåligt, men historien upprepade sig och det blev en matchbild att känna igen. Det blev måndag hela veckan.
En fullstor sjumannaplan. Ett publikstöd med en gulsvart ljudkuliss som ingav respekt. En läktare med hoyzerskt tifo. En försommardag med perfekta yttre förutsättningar. Det fanns inte mycket att klaga på inför den fjortonde premiären för Hoyzer Boyz. Ändå fanns det mycket att klaga på.
Men låt oss vara positiva, för all del. Det här var en premiärmatch med ett taggat gulsvart herrlag. Alla visade upp en helgjuten inställning, som man kan kräva på en så pass respektabel nivå som Korpens division 7. Tiden då Hoyzer Boyz gjorde tveksamma matchinledningar i den förkastligt ojämna division 9 är förbi, om man ska tolka dagens match på ett nyktert sätt. För det var i början av matchen som Svarta Gamens Lag var som allra bäst, möjligtvis i konkurrens med pressen i slutminuterna.
När omskrivne Anton Knopf placerade in 1-0 efter mindre än tio minuters spel var det många längs den fullsatta sidlinjen som började drömma om en ny storhetsperiod. Det kan bero på att de som stod vid sidlinjen hade hunnit dricka upp kvällens första öl och i sitt rus inte visste bättre. Det kan även ha berott på att det faktiskt såg riktigt bra ut.
Sen hände något.
Gruesome FourFourTwosome insåg att respekt för motståndarna är överflödigt, trots den höga serietillhörigheten. Det blev de grönvita motståndarna som blev matchens dirigenter, medan Hoyzer Boyz var förpassade till orkesterdiket. Taktpinnen var förlorad. Motståndarna vände notblad och tog ton. Det skulle inte sluta väl.
Med oavgjort i paus fanns chans för en nystart och hopp om framtiden. Veckan har sju dagar, men Hoyzer förblev på den första. Det blev en tuff andra halvlek där motståndarna radade upp hörnor och utnyttjade misstag. Hoyzerspelare halkade på löpande band. Det fortsatte vara stressat och den märkliga förmågan att hålla bollen inom laget så kort tid som möjligt verkar ha blivit en tradition snarare än en trend.
Mot slutet av matchen visade Hoyzer Boyz upp sitt rätta jag, med en större aggressivitet, en intensivare press och en tro på sig själv som fick motståndarlaget-med-det-långa-och-krångliga-namnet att bli skärrade. Men då var det för sent. Tre baljor hade den salongsberusade publiken fått bevittna, och de kom tyvärr i fel ände av planen.
Det var inget fel på inställningen i Hoyzer Boyz. Det var inget fel på tempot – det var snarare kvällens glädjeämne. Hoyzer Boyz – denna intensiva och dynamiska förening- måste hitta ett lugn och en förmåga att vara trygg i att äga boll. Då kan det bli glada stunder på Farsta idrottsplats ända fram till gråmulna oktober.
Det blev till syvende och sist en match man sett många gånger förut från pressläktaren, Möjligtvis bortsett från den pigga starten, den var ohoyzerskt bra. Men annars saknades det infall som bröt mönstret mot vad vi sett de senaste säsongerna. Då hade Hoyzer Boyz ändå flera spännande nyförvärv i laget som sannerligen inte gjorde bort sig, men de behöver tid att acklimatisera sig.
Nästa match hoppas jag att Hoyzer Boyz lämnat måndagsloopen och avancerat till åtminstone tisdag. Det vore ett steg framåt. Inte bara för ordningen för veckans dagar, utan för stämningen på stamhaket Mickel Räv och för en tro på framtida stordåd för Stockholmskorpens stoltaste och mest traditionstyngda förening.
Johan Wikström