Kanske var det Hoyzer Boyz sista chans att haka på i striden om de åtråvärda mittenplaceringarna. Då mönstrade laget sin tunnaste trupp på flera år och tvingades ställa en skadad spelare på planen för att ens få ihop fullt lag.
Matcherna mot Ivar Lo Park Rangers brukar alltid vara jämna och efter en försmädlig uddamålsförlust i våras suktade Svarta Gamens herrlag efter revansch och kontakt med lagen över nedflyttningsstrecket. Men redan innan avspark stod det klart att Hoyzer Boyz skulle få en tuff resa, för plötsligt hade man nätt och jämnt fullt lag trots en trupp på tjugo spelare.
Johan Wikström hade inför matchen axlat rollen som anfallare, då Lars Gådeby som bekant lämnat i somras och Fabian Lakander var indisponibel, men en trasig rygg innebar att han nog inte borde ha spelat över huvud taget. ILPR hade däremot en välfylld bänk och kunde byta ut trötta spelare, medan tappra Hoyzerspelare bara hade att bita ihop och köra vidare.
Till en början såg det dock ut som att Hoyzer fått matchen dit de ville, rullade boll lugnt, metodiskt och i en takt som optimerade förutsättningarna att orka hela matchen trots att få spelare hade kapacitet för 40 minuter i kroppen. Oturligt nog råkar man ut för en omställning där en fri Rangersspelare tillåts rulla bollen i mål efter ett inspel från den hoyzerska högerkanten.
Trots målet fortsätter Hoyzer att låta bollen göra jobbet och spela med tålamod och snart kommer också chanserna. Med en frisk rygg hade kanske Johan kunnat få balans och träff på bollen, där det nu istället blev ett hål i luften på ett perfekt inspel. Och kanske hade Carlis Fridlunds styrning på Andy Backlunds lågt slagna frispark hittat in under ribban om han klippt tånaglarna innan matchen.
Nu ville det sig inte och uddamålsunderläget stod sig in i halvtidsvilan där Hoyzerspelarna äntligen fick andas i ett par minuter. ILPR tyckte sig ha fått matchen dit de ville, försvarade sig lågt och satsade på omställningar via kanterna i andra halvlek. Hoyzer stod för en del fina kombinationer men det märktes ju längre matchen led att tröttheten tog ut sin rätt och de enkla misstagen blev fler.
Just efter ett sådant bjöds Rangers på ett läge som såg ut att rinna ut i sanden, men där de trots det lyckades trä in bollen bakom Johan Javelius i Hoyzermålet. 0-2-underläget innebar dock inte att Hoyzerspelarna vek ned sig utan istället att man med alla medel försökte pressa högre upp i banan och komma till avslut. Motståndarmålvakten fick flera gånger om sträcka på sig rejält för att freda buren när de gulsvarta plötsligt började våga ta skott, etablerade långa anfall och visst tryck med många fasta situationer.
Istället var dock Ivar Lo Park Rangers som definitivt kunde punktera matchen med en snygg individuell prestation där deras spelare fick till en drömträff efter att ha vänt på en femöring i jämnhöjd med straffområdet. I slutminuterna är det nära ett par gånger om att Hoyzer kan spräcka den förhatliga nollan, främst genom ett par fina aktioner av Pontus Österholm, men när domaren blåser av matchen var säsongens sjätte förlust ett faktum.
Om det finns något sånt som hedersamma förluster var det här ett praktexemplar. Oerhört bittert för de heroiskt kämpande Hoyzerspelarna att de inte ens fick en rimlig chans, att de inte ens kunde mönstra ett fullt friskt lag, med någon eller några som kunde byta då orken tröt. För utifrån förutsättningarna var det en mycket väl genomförd match som garanterat hade fått en helt annan utgång med en bredare bänk istället för en obefintlig. Vad gör en bred trupp på pappret för nytta då de varken syns på match eller träning? Kanske är det dags för Sportchef Berger att plocka in nytt blod i ett för tillfället åderlåtet lag.