En kväll i april för tio år sedan blev en dröm verklighet på Bandhagens grusplan. En rekordpublik skapade feststämning kring Hoyzers damlags jungfrufärd i Korpens seriesystem då Svarta Gamens gäng upphörde att vara blott ett lag och blev en klubb! Men hur började det hela?

Jag har stämt träff med Jenny Holmberg, initiativtagaren till Hoyzer Girlz. Lite i all hast har vi siktat in oss på trakterana där vi först möttes, närmare bestämt de billiga ölsjappen längs med St Eriksgatan. De flesta har nya ägare, nya namn och nya ölpriser, men i grund och botten går det fortfarande att hitta en av Stockholms innerstads billigaste starköl i dessa gamla hoods.

Längs med gatan pratar vi ytligt om hur länge sen det var vi sågs, att våra barn börjat bli stora och om vuxenlivets ditten och datten. Men när vi väl slagit oss ner vid ett hörnbord dröjer det inte länge innan Hoyzer kommer på tal. I år är det tio år sedan Hoyzer Girlz första gången ställde sig på en grusplan för sin första säsong i Korpen.

Båda konstaterar fort att det var en annan tid. Vi var relativt unga, ansvarslösa och fria. Det dracks öl i mängder, det var alltid någon som var ute och slarvade och ville ha sällskap och morgondagens vedermödor var en sorts science-fiction en varken ville eller kunde ta på allvar. En gemensam kompis från Varberg förde oss samman då, och efter att Hoyzer Boyz mött upp i Prideparaden efter träning var vänskapen förseglad. Jenny famlar i minnet efter det avgörande ögonblicket där fröet till Hoyzer Girlz såddes:
– Historien jag alltid drar… för jag minns inte riktigt, är att vid något tillfälle med några öl innanför västen blev jag lite morsk och började prata om min egen fotbollsbakgrund. Ur det föddes idén om att starta ett damlag. Nu skulle vi minsann visa Hoyzerpojkarna att vi också kunde spela fotboll. Dagen efter var jag lite svettig och hoppades att alla skulle ha glömt vad som sagts i dimman, men icke…

Till skillnad från många i Hoyzer på den tiden hade Jenny faktiskt fog för sitt skryt. Spångas F81:or hade spelat ihop sedan sexårsåldern och var då det begav sig ett par klasser bättre än de flesta jämnåriga lag de mötte. Att vinna St Erikcupen på klassiska Råsundastadion blev något av höjdpunkten i Jennys knattekarriär.
– Högmodet var liksom grundat på framgångar i 8-10-årsåldern. Jag mindes känslan av medgång mycket väl. Och nu… Vaffan, jag var hyfsat ung och inte härjad av småbarn, så varför inte starta ett fotbollslag?

Korpens damserier var vid tiden begränsade i omfång och det var svårt att hitta spelare som hade möjlighet att ställa upp vecka efter vecka. För att värva spelare lade Jenny in en kontaktannons på Korpens spelarsidor.
– Jag minns att jag skrev något om att man skulle gilla fotboll och öl, samt något i stil med ”Du behöver inte vara butchflata, men det är meriterande.”

Hoyzer Boyz gjorde också sitt för att hjälpa till. På den tiden tillbringade som sagt Hoyzerspelarna oproportionerligt mycket tid på mer eller mindre nogräknade ölsjapp eller musikklubbar och följaktligen var till stor del där rekryteringen skedde. Uppenbarligen var det inte bara Jenny som blev fotbollssugen efter några öl.
– Jag har egentligen ingen aning om hur folk kom till oss. Någon hade hört av någon att de gillade fotboll och öl. Det var mycket det. Vi hade svårt att få ihop fullt lag, men öl i kombination med fotboll var uppenbarligen ett effektivt bete. De tjejer som så småningom dök upp på våra träningar var en brokig skara – människor som jag förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. Vi var mestadels ett gäng glada amatörer med ett fåtal spelare som faktisk hade spelat fotboll på riktigt.

Sent i april 2008 var det alltså dags igen! Den lilla höjden vid sidan av grusplanen intill Bandhagens gymnasieskola hade för kvällen fått namnet Hoyzer Hill. Ett tjugotal Hoyzerfans och herrlagsspelare var på plats. Det grillades korv, dracks öl och krängdes Hoyzermerch. Hoyzer Girlz skulle äntligen göra debut!

De flesta i laget hade tränat tillsammans med herrlaget, men några hade aldrig tidigare synts i Hoyzerkretsar. Många hade inte rört en boll sedan skolåren. Efter en nervös start tog Hoyzer Girlz ledningen efter kalabaliken som uppstår på en hörna. Ingen tog på sig målet. Med matchens sista spark kvitterade motståndarna och Hoyzer Girlz fick vänta ytterligare ett par matcher på sin historiska första seger.

Jenny var där och då väldigt noga med att poängtera att hon inte ville att Hoyzer skulle fungera som någon kontaktförmedling för fotbollssinglar. Nu kom det sig att hon själv var först med att bryta mot den oskrivna regeln. Idag har hon två barn tillsammans med Hoyzer Boyz-legendaren Daniel Sannum.
– Det var någon utekväll då vi till slut hamnade på Patricia, där Daniel inte blev insläppt på grund av håliga jeans. Jag  förbarmande mig över den stackars mannen och sedan gick det fort!

Det blev början på slutet för Jennys spelarkarriär i Hoyzer Girlz.
– Jag hade jättefel. Jag var först med att vara dålig och bryta mot den oskrivna regeln. Det var i december. I januari flyttade vi ihop och inom ett år var vi med barn.

Idag är inte Jenny och Daniel direkt ensamma om att ha bildat helhoyzerska familjer. Anne Anttila var en annan Girlz-spelare som var med den första säsongen, men försvann ur laget efter att ha gängat med Boyz-veteranen Björnar Berger. Även de har barn idag. Ogge Hallberg och Annelie Lindgren har gått samma väg, liksom Anna Fernlund och Michelle Edgren. Den tilltänkta celibatkulturen inom den hoyzerska gemenskapen var således ett fiasko av oanade proportioner. Nåja, låt oss lämna det vid det!

– Jag har många goda minnen från tiden. Framför allt de kvällar vi hade efter match tillsammans med herrlaget. Vi renoverade själva en undervåning till en bar Alvik där vi hängde. Sammanhållningen var väldigt rolig med alltifrån gemensamma träningar till de obligatoriska barhängen efteråt. Hoyzer var mer än ett fotbollslag. Det finns så många bisarra historier från den tiden. Men framför allt var det lättsamt, roligt och mycket öl. Mycket lättja, framför allt!

– Det fina var gemenskapen. Vi hade så mycket engagemang vi fick utlopp för tillsammans, hittade nya vänner och gemenskaper. Det var en form av kreativ galenskap. Och märkligt nog hade vi en sorts koolness kring oss som gjorde att andra i vår omgivning ville vara delaktiga

Även om Jenny kan sakna tiden med Hoyzer har en comeback aldrig riktigt varit på tapeten för henne själv.
– Faktiskt inte, jag känner mig alldeles för skör! Bland det sista jag gjorde var att spräcka ett revben. Då kom känslan av att inte vara ung över mig och några barn senare skulle jag vara livrädd att ställa mig på planen. Men det finns ju de som har kommit tillbaks vilket är oerhört strongt. Men jag kan verkligen sakna att hänga med laget.

– Idag tycker jag att det är kul att jag startade något som andra har tagit efter, att de förvaltar arvet så att laget fortlever. Vi som var med från början har kanske spridits lite för vinden, men jag håller hyfsad koll via sociala media och vet ungefär vilka gamlingar som är kvar.

Vad vill Jenny hälsa dagens Hoyzer Girlz? Efter en klunk öl och en stunds begrundan har hon samlat tankarna:
– Ta vara på tiden, drick öl, har roligt och umgås. Man har ett fönster för karriären strax efter att en vuxit upp lite, men innan familjelivet. Sen vet jag att många klarar av både fotbollen, yrkesliv och barn. Men se till att ha kul under tiden. För det var fan roligt!

Ikväll kommer Hoyzer att ta Jenny Holmberg på orden då Hoyzer Girlz tioårsjubileum högtidlighålls under klubbens årsavslutning. Det som började som ett fyllesnack blev till en dröm som fortsätter att leva i händerna på de som spelar i Svarta Gamens damlag. Ta vara på tiden!