Många var de Hoyzerlojala som satte frukostölen i halsen då de slog upp sportsidorna i söndagens DN. Över en helsida och med rubriken ”Grön och skön plast åt alla” spyr plattitydmästaren Johan Esk galla över det vackraste av fotbollsunderlag; kultur- och idrottsinstitutionen grusplan. Hoyzers General Manager skräder inte orden då han sågar Esk jäms med fotknölarna.
”Det är egentligen helt osannolikt att jag fortfarande älskar att spela fotboll. All sand jag dragit ner har samlats som grustag i lungorna. Alla uppskrapade knän, alla gruskorn jag petat ur handflatorna. Alla år på grusplaner borde ha dödat och begravt min kärlek för länge sedan […]”
Citatet ur DN-artikeln signerad Johan Esk är så till den grad upprörande för alla med ett dunkande Gamhjärta att klubbledningen ser sig tvingad att reagera med kraft. Som Hoyzerspelare är det just dessa barndomsminnen som sent i livet lockat en tillbaks till fotbollen.
Kärlek till den fotboll man själv spelar är, för de flesta fotbollsproletärer som aldrig hamnade i favvoklubbens startelva, också kärleken till sporten på det underlag man vuxit upp med. För oss i Mellansverige var det oftast gruset.
General Managern rasar mot Esk-apismer om plast
Nog för att man gång på gång försökt vänja sig vid och ha överseende med nämnde Esks trubbiga försök till analys, men att utifrån sina traumatiska barndomsminnen utgå ifrån att alla föredrar plast framför grusiga skrubbsår är ett övertramp på gränsen till det kränkande. Underlag är garanterat en smaksak, men Esk har knappast några belägg för att utgå ifrån att alla föredrar plast.
Än mer löjeväckande blir när Esk drar på höga växlar beträffande vad ett byte till plast skulle innebära: ”På köpet får svensk fotboll framtida generationer med lysande teknik.” I Henrik Ysténs artikel i Offside #7 2007 berättas bl a om hur grusunderlaget fått Zlatan att vässa tekniken, att Zidane skulle fått sina mottagningar genom spel på asfalt (konstgrus) samt att Brassarnas volleyteknik härstammar ur spel på sand. Plastunderlaget är knappast en spikrak väg mot bättre teknik, däremot förmodligen fler förslitningsskador.
Att sedan försöka framstå som radikal genom att ropa efter fler konstgräsplaner är ungefär lika dumt som att tro sig vara revolutionär genom att förespråka marknadshyror. Majoriteten av makthavarna jobbar redan åt det hållet, så Esks ’68-romantisering är inget annat än tom opportunism. Hoyzer har under sin tid som klubb vittnat om hur allt fler grusplaner byggs bort, ersätts med kontorsbyggnader, bostadsrätter, parkeringsplatser eller i värsta fall plastgräs.
Kärlek: Grus + fotboll = sant
Fotbollspelare som till skillnad från Johan Esk lever i den grusiga verkligheten kan vittna om svårigheten att få vettiga tider på spelbara och ur kommunikationssynpunkt tillgängliga grusplaner. Korplag som oftast är helt ideella har inte råd att boka träningstider vilket innebär att man kan tvingas träna framåt midnatt om elljuset ens är påslaget då. Det rykte Esk försöker rida på om ”Spontanfotbollen är död” beror snarare på bristen på lediga planer än på underlaget.
Att utvecklingen går spikrakt mot att avskaffa gruset är ett reellt hot mot en kulturinstitution som generationer av fotbollsspelare vuxit upp med. En riktig korpmatch ska göras upp på mjällt grus, småsten och makadam mellan 14 tilltufsade fotbollsproletärer långt från de stora arenornas glamour, grästuvor och godtyckliga offsideregler. Det är vår sport – ta den inte ifrån oss!