Med grussäsongen i backspegeln är det dags för laget att både knyta ihop säcken och utvärdera det gångna året, samt blicka framåt. Räkna med att diskussionens vågor kommer gå tsunami då Hoyzer Boyz i dagarna kallar till lagstämma. Klubbens grusplansredaktion ger sin subjektiva syn på det som varit och det som komma skall.
Hoyzer Boyz femte säsong som korplag är till ända och som alltid präglas det av såväl melankoli, tomhet som undran. En undran som härstammar ur frågan vart vi ska ta vägen, hur framtiden ser ut och hur klubben ska fortsätta utvecklas (eller avvecklas). Som oftast finns inga tydliga svar, men årets säsong ger åtminstone indikationer på att de frågor man ställdes inför efter fjolårets oväntade serieseger inte fått några klara svar, utan snarare hamnat i långbänk. Inför 2010 är jag övertygad om att klubben är tvingad att ta ett par smärtsamma beslut kring diverse prioriteringar om framtiden ska rymma ett Hoyzer Boyz.
Då och sen – om fornstora dagar och framtiden
2008 kommer för alltid vara ett årtal som värmer ett Gamhjärta. Hoyzer Boyz gick från att vara ett notoriskt loserlag på plan, men med vinnarmentalitet vid sidan av gruset, till att vara en framgångssaga också inom det sportsliga. Nåväl, innan jag hamnar i det högtravande stråket skall väl sägas att det knappast var en slump, utan snarare en konsekvens av all den positiva uppmärksamhet som omgivit Svarta Gamens lag under det sportsligt skrala, men PR-mässigt succéartade 2007. Plötsligt ville alla spela i Hoyzer Boyz – det verkade vara ett gäng ”sköna lirare” som satte det sociala lika högt, om inte högre, än det sportsliga.
Seriesegern satt som en smäck, men redan då spred sig skräcken i de inre leden kring hur man skulle hantera en sportslig framgång och den medföljande überhybrisen. Tidigare hade Hoyzer saknat krav och förväntningar. Inte för att det gjorde laget till bättre förlorare eller vinnare. En Hoyzer hatar att förlora mer än han hatar att vinna och inför 2009 var laget plötsligt något av favoriter i en serie som bjöd på helt andra sportsliga utmaningar än föregående år. För första gången stod klubben inför en reell utmaning i form av externa krav och förväntningar.
Baksmälla för Hoyzer Boyz efter succéåret 2008
Toppning a la Hoyzer – att anstränga sig mer!
I sann hoyzersk anda försökte man lösa det på ett humanistiskt vis, genom att åberopa alla spelares samma rätt till matchspel, så länge man tränade med laget och var allmänt aktiv i och kring klubbens företaganden. En Hoyzer förväntas trotsa lördagsbakfyllan, lämnar den varma bädden för samkväm och kamratskap, springa av sig gårdagens dekadens, för att inte sällan hänge sig åt den igen efter träning. Gott så, men vårsäsongen vart förkortad av dåligt väder och den långa och intensiva försäsongen från 07/08 utbyttes i en slaskig och svårtränad period av masochistiska försök till spel på is-, ler- och vattensjuka planer.
När serien väl kom igång var det rätt så tydligt att de andra lagens bättre individuella kunnande utklassade Hoyzer Boyz illa fungerande, illa tränade och undermåligt samspelta lagkollektiv. Den mjuka vägen att kräva kvantitet i form av engagemang framför kvalitet som spelare fick sin dom: underkänt! Hoyzer höll inte måttet på något plan. Varken spelsystem, individuella prestationer, organisation, kommunikation eller taktik fungerade. Svarta Gamens lag föll som en sten genom en i övrigt jämn serie och frustrationen över att det som borde, det som brukar funka, helt enkelt inte ville fungera, var påtaglig och ytterligare ett bevis på den misslyckade satsningen inför säsongen. Förutsättningarna var som sagt inte de bästa, men den totala lagkollapsen talade sitt tydliga språk. Kvar stod en sorglig samling förvirrade individer som saknade såväl ork som tydliga spelarroller, kunnande och självförtroende. Men sommaren gav en fingervisning om en lösning på krisen.
Avgå styrelsen, toppning, tvångsnedflyttning eller hårare krav?
Vilka ska man då skylla på? Styrelsen? Spelarna? Domaren? Supportrarna? Countryside Alliance? Fram till denna säsong har kurvan pekat lätt uppåt, men det går inte att förneka att serien inte blev vad vi hoppats på. En stark höst signerad bra träningsnärvaro och comebacker på nyckelspelare räddade laget från ett komplett fiasko. Men både innan och efter sommaren har laginsatserna försvagats av spelare som inte tycks känna laget, spelsystemet eller taktiken. Nej, inte ens sina egna grusskobeklädda fötter. Spelare som inte ens med godtycklig matematik har tillräcklig närvaro för att medverka på matcherna, enligt den lagstadga som enhälligt röstades igenom inför året. Faktum är tämligen solklart – de spelare som inte närvarat på träningar har snarare varit belastningar än tillgångar för laget vid matchspel.
Är det då dags att slakta några heliga kor? Hoyzer Boyz har sina filosofiska traditioner och kommer förmodligen aldrig att hänge sig åt elitistiskt toppande av spelarmaterialet. Var och en uppskattas för det de är bäst på och att alla gör det genom att anstränger sig för att alltid göra sitt bästa för laget. Men med detta, för att det ska fungera i den hoyzerska lagmaskinen, krävs drillande, övning, träning. Det låter hårt, men kanske är det dags för dem som inte känner att de kan ge sina lagkamrater det engagemang som krävs i form av träning, samvaro, ja, essensen av de förhoppningar som en klar majoritet av laget vädrat kring att kunna höja sig kollektivt just genom mer träning, att lämna skutan. Eller söka sig till en klubb som mer liknar det som Hoyzer Boyz var då de startade för fem år sedan.
Utvecklingens baksida – från dåtid till framtid igen
Det trista är att oavsett vad den ursprungliga tanken varit, har Hoyzer Boyz utvecklats från ett litet gäng av ölälskande julgransfötter utan några ambitioner om sportsliga framgångar, till en samling ölälskande spelare, vissa fortarande med julgransfötter, men som ger sin själ för att utvecklas med klubben i såväl framgång som motgång. Sedan 2007 har riktmärket varit just engagemang, i fjol utökades det med kontinuitet och krav på träningsnärvaro. Frågan är om det är tillräckligt. Kanske är de tankar och bestämmelser som finns i klubben redan nu vad som krävs, bara man efterföljer dem bättre. Eller är det dags för en utrensning, ett stålbad? Att skilja agnarna från vetet, gräset från gruset, malten från saften, medglidande curlinglirare från engagerade fotbollspelare?
Hoyzer Boyz står inför ett vägkors. Året visar på att rådande system inte fungerat enligt uppsatta visioner och framtidsplaner. Trots ett enhälligt bifall för stadgar om träningsnärvarons samband med matchspel har det inte efterföljts eller respekterats av alla. Inte heller har samtliga spelare anmält eller avanmält sin närvaro i god tid, vilket ställer till problem för hela laget. Transparensen finns redan i organisationen. Spelare kan utan större insatser i tid hitta information om allt som gäller i laget, allt som händer i och kring det, men åter måste man ställa sig frågorna. Vad kan bli bättre? Vad är det som gör att vissa inte tycks ta till sig den informationen? Är det ett strukturellt problem, ett tekniskt kommunikativt eller ett individuellt problem?
Dags att värdera värderingarna i Hoyzer inför framtiden
Fotboll är en lagsport. Hoyzer är ett fotbollslag. Dessutom med ett adelsmärke som snarare bygger på ett lagmaskineri än individuell skicklighet. Denna säsong har givit Svarta Gamens lag läxan att vi inte håller som ett illa sammansatt kollektiv av fria viljor, inte som fotbollspelare i alla fall. En stark lagmaskin behövs för att skapa förutsättningar för spelare att blomstra. Om fotboll var politik skulle Hoyzer Boyz vara ömsom kommunism, ömsom anarkism. Aldrig oreglerad gräsliberal individualism med fokus på den starkes rätt. Det är vi över lag för dåliga för och ingen Hoyzer vill skjuta sig i foten genom att ropa efter proffsvärvningar.
Vad är då alternativet? Ändring av attityd till anything goes? Att vi slaktar tidigare idéer, sänker ambitionsnivån rejält och fullkomligt struntar i resultaten då vi faller genom serierna? Eller kanske går så långt att vi begär att bli nedflyttade? Att vi splittrar truppen i ett A-lag och ett B-lag? Allt detta vore på sätt och vis att slänga bort den tillstymmelse till potential som finns i klubben, såväl hos spelare och organisation. Att rygga för utmaningarna. Det finns ingen anledning att peka på enskilda spelare. Även om självmedvetenhet kanske inte är en Hoyzerspelares främsta karaktärsdrag tror jag att alla vet vad de kan göra bättre och själva ta beslut om hur de ska göra det. Om detta sker med omröstningar, majoritetsbeslut eller konsensus är upp till lagkollektivet att överväga. Men klart är att en del svåra frågor med tillhörande svar kommer vädras i samband med Hoyzers lagstämma. Framtiden ligger i lagets egna händer.